![När det var som värst vägde Malin bara 36 kilo.]()
Det var en vacker dag i juni. Jag låg på badrumsgolvet i fosterställning och kände ångesten riva i mig: Jag lyckades inte kräkas upp baguetten med kycklingröra jag precis ätit!
Solen sken och fåglarna kvittrade och jag tänkte: ”Jag har allting, men det känns inte som om det tillhör mig. Antingen tar jag livet av mig eller så söker jag hjälp.”
Till och med jag själv insåg att jag var svårt sjuk.
Några veckor senare togs jag in på en ätstörningsklinik i Stockholm. Jag lämnade min ettårige son och min sjuåriga dotter, utan dåligt samvete. Tron på mig själv var i botten och jag var övertygad om att de hade det bäst med sin pappa.
Bara jag får komma dit och sova i två veckor så blir allt bra, tänkte jag.
Jag vägde 36 kilo och diagnosticerades med ortorexi, anorexi och bulimi. Klinikens regim var stenhård. Jag blev inlåst och fick först inte gå ut, inte ens gå på toaletten ensam. Varje dag var jag tvungen att äta 3 000 kalorier. Helst ville de att vi patienter skulle äta antidepressiva också, men det vägrade jag.
Hela dagarna satt jag inne och allt handlade om mat. Det enda jag kunde göra var att sova och äta. Jag ville prata med en psykolog och försöka börja reda ut vad mina problem berodde på, men det fick jag inte. ”Din hjärna är i svältläge och då fungerar den inte”, sa läkarna.
Varje kväll ringde min dotter Tindra och grät. Hon sa: ”Jag vill att du ska vara här. Pappa kan inte göra flätor. Det gör inget att du är som du är – kom hem! Jag luktar på din tröja!”
Vad säger man då? ”En dag, älskling, kommer jag att komma hem och då ska vi bli en familj igen, men nu måste jag göra det här.”
Hur hamnade jag där, en 29-årig tvåbarnsmamma som hade allt: två fina barn, en underbar man, ett perfekt hem och ett yrke som PT och hälsocoach som jag älskade?
Allt började redan när jag var liten, i samband med mina föräldrars skilsmässa. Det var en jobbig tid och jag försökte vara stark och duktig, inte visa vad jag egentligen kände. Men inne i huvudet var det helt kaotiskt, fullt med tankar och känslor – som popcorn. Och när tryggheten i familjen försvann började de poppa som galna, helt utom kontroll.
På något sätt var jag tvungen att återfå kontrollen och jag fick det genom maten. Vid 12 års ålder slutade jag att äta middag. På ett halvår tappade jag 10 kilo. Mina föräldrar blev förtvivlade och tog med mig till en läkare. Precis som de flesta fokuserade han helt på vikten och glömde bort att ta reda på orsaken till att jag lät bli att äta. Så visst, jag började äta och gick upp i vikt igen, men innerst inne fanns problemet kvar.
För nu hade jag hittat en metod som fungerade för mig. Den blev min nya identitet: tjejen som hade kontroll på maten. Jag lät inte längre bli att äta, men jag hade tydliga regler för vad jag fick äta och när.
Jag ville vara nyttig och undvek socker och vitt bröd, åt inte efter sex på kvällen och tränade. Jag var alltid hungrig när jag gick och la mig. Och det fungerade. Jag höll mig i form, var duktig och söt och visade aldrig några svagheter – min osäkerhet dolde jag noga under ett perfekt yttre.
Så blev jag vuxen och det var en bergochdalbanefärd. Under några få år hann jag träffa mitt livs kärlek Anders, bli med barn och föda en flicka med vattenskalle som dog några timmar efter att hon fötts. Sedan blev jag själv svårt sjuk och var nära att dö.
Så när vår dotter Tindra föddes var jag inte redo. Jag var rädd för att känna, rädd för att mista henne precis som vi mist vår första dotter. Jag ville vara med henne, ändå gav det mig ångest eftersom jag kände mig så otillräcklig.
Så jag tog till de metoder jag visste fungerade för att bli lugn: Jag åt kontrollerat, tränade, presterade och stängde av alla känslor. Jag såg till att vi hade ett vackert hem, jag skaffade mig en utbildning.
Tindra hängde med hela tiden, men jag var egentligen inte där med henne.
Det gick några år innan vi fick vårt andra barn. Jag fick ett missfall och sedan dröjde det innan jag blev gravid igen. Det var en tufft tid.
Så när Viggo föddes trodde jag att jag skulle bli lycklig. Han var så ljuvlig! I två veckor njöt jag av att ha blivit mamma. Sedan fick han kolik. Hur jag än gjorde kunde jag inte minska hans magkramper och jag började återigen känna mig värdelös och otillräcklig.
Jag som bara ville vara duktig gick ensam om dagarna med ett barn vars skrik sa ”du duger inte” tydligare än ord. Jag levde som i en dimma och mådde allt sämre. Utan att märka det började jag halka in i min mat- och träningskontroll, men på ett sätt som inte alls var hälsosamt.
Det började med att jag uteslöt livsmedel efter livsmedel ur min kost för att se om det skulle få Viggo att må bättre. Han bara skrek och skrek, dag som natt. Eftersom inget hjälpte fick jag till slut i princip bara i mig te. Sedan testade jag att börja springa och det hjälpte mot ångesten.
Löprundorna var enda stunden på dagen då jag mådde bra, och missade jag dem fick jag närapå panik.
Resten av tiden fyllde jag tvångsmässigt med andra måsten för att dämpa ångestkänslorna.
Resultatet blev att jag knappt sov, knappt åt och var i gång från tidiga morgonen till sena kvällen. Jag satt aldrig, för jag visste att om jag väl lutade mig tillbaka skulle jag inte orka resa mig upp igen.
Efter några månader kände jag själv att något inte stämde.
Jag avskydde Viggo och kunde lägga honom på golvet och bara gå min väg. Min man Anders fick tillfredsställa alla behov av närhet som han och Tindra hade. Jag klarade inte det, utan skötte bara det praktiska.
Dessutom hade jag börjat kräkas upp det lilla jag åt. Jag, som egentligen hatar att spy, hade börjat få panik av mättnadskänslan och när jag fick upp maten spred sig ett lugn i kroppen som övertrumfade obehaget.
Eftersom jag fick i mig så lite näring påverkades min hjärna: jag klarade inte av att läsa, tappade ständigt fokus, kom inte ihåg vad folk sa. Till slut levde jag helt i min egen värld.
Jag hade helt förlorat kontrollen över matkontrollen.
Till slut låg jag där på kakelplattorna i badrumsgolvet och insåg att om livet skulle se ut så här var det inte värt att levas.
Veckorna på ätstörningskliniken kändes årslånga. Enda ljuspunkten var att jag fick åka hem några gånger på helgerna. Första gången har etsat sig fast i minnet.
Jag stod vid kylskåpet när Anders och Tindra kom in genom dörren – och hennes min när hon såg att jag stod i köket som en vanlig mamma… jag kan knappt beskriva den. Hon började gråta hejdlöst, slängde väskan och kastade sig om halsen på mig: ”Är det du mamma, är det verkligen du?”
Den filmen spelas fortfarande i mitt huvud.
Jag trodde aldrig att hon skulle längta så efter mig efter alla gånger jag svikit henne. För första gången blev det tydligt för mig hur mycket jag betydde för mina barn. Innan dess trodde jag att jag inte kunde ge dem något emotionellt.
Efter åtta veckor fick jag äntligen komma hem. Där fortsatte den strikta regimen. Jag var tvungen att gå och väga mig och prata med en psykolog en gång i veckan. Det var, som alltid, en väldig fixering vid vikten. Men jag ville hela tiden ta reda på orsaken till att jag blivit sjuk, för att kunna ta itu med problemet från grunden.
Till slut insåg jag att jag aldrig skulle bli fullt frisk om jag förlitade mig på den vanliga vården. De har alldeles för lite kunskap om ätstörningar. Jag började läsa en grundutbildning i psykosyntes – för att förstå varför jag var som jag var. Jag fick gå i terapi, jag mediterade och gick in i mig själv. Stundtals var jag helt förstörd när jag kom hem. Det var så mycket som skulle ut, så mycket ilska.
Sakta började jag förstå hur mitt kontrollbehov uppkommit under barndomen och att jag måste kämpa emot det – och lära mig att jag är värd att älska även om jag inte är perfekt.
Att jag själv utbildat mig till samtalscoach har varit en viktig del av mitt tillfrisknande.
Nu jobbar jag mycket med att inte lyssna på tvångstankarna. Min strategi är att göra tvärtom. Om de säger att jag måste ut och springa ligger jag kvar i sängen på morgonen, om de tycker jag ska planera middagen går jag en promenad… det innebär att jag inte alltid är så fungerande.
Och min familj har fått vänja sig vid en ny Malin. De var ju medberoende, kan man säga – vana vid att alltid få maten serverad och att bo i ett skinande rent hem.
Jag har förstört vissa delar av min kropp, jag har inga reserver kvar. Om jag inte sover ordentligt blir det popcorn i mitt huvud och mina tankar blir destruktiva igen. Jag jobbar med det: att komma i balans både fysiskt och inombords. Och det går framåt. Jag vågar känna – jag är ledsen, glad och arg, hela registret!
Det har förstås varit jättejobbigt för barnen. Men i dag är jag inte längre rädd för deras skull. Barnen har lärt sig att det går bra att ta sig ur en kris, man kan göra det! Så jag känner mig väldigt trygg med dem. De har inga problem att visa känslor. Tindra har fått vara arg, fått skrika ut vad hon känt.
När vi var några månader i Thailand i vintras fick vi chansen att mötas som mamma och dotter så som jag hade velat möta henne när hon föddes – med fysisk närhet, lyssnande och bekräftelse.
Tindra sa: ”Tänk att du cyklar med mig till skolan, mamma, tänk att du håller mig i handen.”
Det skär i mig när jag tänker på att hon inte trott att jag tyckt om henne som hon är. Men att känna kärlek är inte alltid lätt. Stänger du av känslosystemet är det inte bara negativa känslor som stängs av.
Jag brinner fortfarande för hälsa och träning, men jag kommer inte att kunna arbeta med det som jag gjort förut. Min dröm är att få föreläsa, att få hjälpa andra som fastnat i perfektfällan – alla som tror att livet måste kontrolleras snarare än levas.
Det är så lätt att halka dit. Se på mig:
Jag ville bara leva nyttigt – men jag höll på att ta livet av mig.
BERÄTTAT FÖR ANKI SYDEGÅRD
FOTO: JONAS BILBERG
LÄS MER:
Testa dig själv: Har du problem med maten?
![Äter du medvetet?]()
Många av oss överäter – vi tar för stora portioner och småäter. Och att råda bot på det med olika dieter är näst intill omöjligt. Men mindful eating, som hjälper oss förändra hur vi tänker, har visat sig vara mycket effektivt.
Läs mer: Testa dig själv – har du problem med maten?
Madeleine om sockermissbruket: ”Jag åt tills jag svimmade!”
Madeleine dövade sin ångest med sötsaker, som hon hetsåt i hemlighet. För MåBra berättar hon om hur hon tog sig ur sockerberoendet.
Läs mer: ”Jag åt tills jag svimmade”
11 tecken: Har du en osund relation till mat?
![Har du en osund relation till mat?]()
Många kvinnor lider av ätstörningar – eller har ett osunt förhållande till mat. Hur är det med dig? Här är 11 tecken på att du kan behöva förändra ditt sätt att se på mat.
Läs mer: Har du en osund relation till mat?
